virginias läsning

Tidigt på morgonen av Henrik Bromander. Serienoveller, ska inte uttala mig alltför mycket om dem än, eftersom de ska avhandlas på nästa bokcirkelträff.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Jag har inte riktigt kommit in i den än, så än så länge lever den nog inte upp till högt ställda förväntningar efter att ha läst Flyga drake tidigare i år.

Bokhandlaren från Kabul av Åsne Seierstad. Har legat i bokhögen rätt länge, men inte blivit öppnat än. Tror att den kommer att förbli oläst.

På önskelistan står även tredje Stephanie Meyers-boken om vampyrerna i regniga Forks. Bioaktuella Twilight (som, hör och häpna!, t.o.m. har haft premiär i den här biohålan) och nr två har jag redan läst, ska försöka låna hem trean nu när jag har börjat jobba igen, men jag misstänker att den är utlånad.

Skulle även vilja ha en ljudbok till telefonen eller mp3-spelaren, att lyssna på till och från jobbet. Har gått till jobbet de här dagarna, eftersom det är så mycket snö. Det tar ca 25 minuter, så då kan man ju passa på och förkovra sig lite litterärt under tiden. Men har inte kommit på vad jag ska läsa än. Funderar på nåt engelsk. Ska nog fråga engelsklärarna på skolan efter nåt tips.

Så, nu har jag jobbat min första dag på jobbet på evigheters evigheter.

Det var minst sagt rätt annorlunda, det kändes liksom som att vara praktikant på sitt eget jobb. Och upptäcka att de flesta rutingrejer, inloggningskoder (många!!!), m.m. faktiskt fanns kvar där i bakhuvudet fastän jag inte använt dem på ett år.

Sen var alla så glada att se mig, och kramades och önskade lycka till och välkommen tillbaka, kändes ju väldigt trevligt och skönt måste jag säga!!

Hemma hade Karin och hennes pappa haft det bra, även om det förstås vad ovant för dem också.

Sen till nyheten: idag fick jag reda på vem jag ska skicka min julklappspåse till! Så nu har jag varit inne och spanat på dennes blogg, för att börja tjyvlista ut vad personen i fråga kan tänkas vara intresserad av. Ett stort matintresse verkar finnas iaf. På skönlitteraturfronten vet jag inte än vad som föredras, får kika vidare.

Nu undrar jag bara vem som ska skicka nåt till mig:)

Lee Fiora är tretton år gammal när hon kommer på att hon vill gå på internatskola på high shool. Hon får slita ganska mycket med både betyg och stipendieansökningar för att kunna komma in på skolan, men väl där vet hon inte riktigt varför hon egentligen är där, och trivs inget vidare. Men hon vill inte ge upp och flytta hem igen, utan försöker dölja för alla att hon vantrivs. Hon märker tydligt att hon inte passar in, att hon inte är som alla andra som har föräldrar som äger banker, är senatorer o.s.v. och har pengar i överflöd. Det finns ett fåtal andra elever som också är på skolan på stipendier, men de är etniska minoritetselever, svarta, eller toknördiga killar som är med i schackklubben. Lee känner inte igen sig i några av dessa grupper. Förtvivlat försöker hon göra sig osynlig, gå sin egen väg, aldrig sticka ut. Hon har svårt att bli vän med någon, vågar inte öppna sig och avslöja den hemska sanningen: att hennes pappa jobbar som madrassförsäljare.
 
Curtis Sittenfields debutroman I en klass för sig blev omnämnd som en av de tio bästa böckerna av New York Times när den kom ut i USA 2005. Riktigt så bra kanske jag inte tycker att den är, men den har helt klart sina poänger. Den är oerhört välskriven, och trovärdig. Det känns som om författaren har zoomat in valfri exklusiv internatskola på östkusten i USA, skalat av taken på skolbyggnaderna och ritat av varje överklasstjej och snobbig bratskille, noggrant och utan att blinka för skavanker varken på huvudpersonen eller personerna i hennes närhet.

Som läsare får man i detalj följa med i huvudpersonen Lees tankar. De är snurriga, inte alltid helt logiska, men egentligen precis så tonårsförvirrade som det är när man är i den åldern. Dock blir det ibland lite mycket stora textsjok att ta sig igenom. Jag hade gärna sett att en redaktör hade skurit boken något.

Huvudtemat i boken, Lees utanförskap, är heller inte det allenarådande i boken. Det är egentligen först mot slutet, när det börjar gå upp för Lee själv varför hon känner som hon gör, när hon till slut kommer på varför hon går på skolan över huvud taget. Anledningen till det dyker upp i en vändning i historien, som riskerar att för alltid stänga ute Lee från den värld hon hamnat i, men stormen visar sig bedarra.

High school är förmodligen ett mycket större tema i litteratur, film etc. i USA än det är här hemma (vi har ju inte ens den skolformen), och det känns som om författaren använder den etablerade ramen till sin roman mycket bra. En rolig detalj på slutet är också att man (precis som i många filmer om high school - som är betydligt lättsammare än den här boken, som inte alls är särskilt lättsam) får veta vad som händer personerna senare i livet, i korta referat.

Ungdomsbok av Nick Hornby, känd för böckerna och film(erna ?) Om en pojke, High fidelity m.fl.
 
Ska jag avslöja vad boken handlar om? Nja, jag vet inte, har inte bestämt mig än för hur jag ska presentera den här boken...

Den handlar iaf om Sam, 16 år och skejtare. Han bor med sin mamma, går i plugget och hänger med sina skejtarkompisar på fritiden. Det är väl inget särskilt spännande eller annorlunda med Sam egentligen, det tycker inte han själv heller. Ändå träffar han jordens snyggaste tjej, som verkar gilla honom! Det kan han inte riktigt fatta, men diskuterar allt ingående med sin stora idol: skejtproffset Tony Hawk, som han har som affisch hemma i pojkrummet.

Sedan händer det en hel del andra grejer. Men jag väntar nog med att avslöja dem, själv visste jag inget om nåt när jag började läsa boken. Det var helt ok, men jag tror och hoppas att det är ok att avslöja ett och annat också, om inte annat kanske en och annan ung kille i Sams ålder blir besviken på att det bara handlar om att skejta...

Andra som kan tänkas gilla boken kan vara killar i olika åldrar, allt från kanske 15 till en bra bit över 30 (kanske 40?)-årsåldern, tjejer 15-18, och även kanske äldre, särskilt om de nån gång haft minsta intresse av Tony Hawk (som är högst verklig och berömd skejtare, som jag dock aldrig hade hört talas om...) För de äldre läsarna handlar det väl mer om återblickande igenkännelse av hur det är att vara ung, för de yngre så kan de läsa om sig själva, eller någon de känner, och förstå att allt kan ordna sig ändå, även när man tror att man har sabbat allt. Så fint och ungdomsbokspedagogiskt, va?!

Bokcirkelns betyg:
3 flaskor
2 magar
2 ägghalvor med paprika på
3 skateboards

Vet knappt om jag orkar kommenterar den här boken, men jag gör ett försök: (Den får alltså inte så jättehögt betyg av mig):

Det handlar om en rik och berömd familj, med en pappa som alla ser upp till men som aldrig är hemma, en mamma som inte kan visa känslor och bara ser till ytan, en lillasyster som anpassat sig och blir älskad och beundrad,  och en storasyster som inte vill eller kan anpassa sig, men som inte heller kan komma från sin familj. Storasystern, Suss, pendlar mellan den oälskande modern, olika män som vill henne väl men inte orkar med hennes familj, arroganta vänner och olika missbruk där maten spelar stor roll. Vem hon egentligen är och vad hon egentligen vill med sitt liv framgår inte riktigt. Det enda som författaren framhåller som viktigt är kärleken till sina barn, och det är väl fint i all sin enkelhet. Men sen då? För mig räcker inte riktigt det. Jag hade velat veta mer om henne, hennes känslor, drömmar och framtidsutsikter. Flera intressanta personer rör sig i utkanten av berättelsen, den elake men framgångsrike morfadern, den ömma mormodern, två män, och inte minst några intressanta tjejer från gymnasietiden. Men alla personer i berättelsen är liksom döda, som om det hänger slöjor och lakan över dem, för att vi inte ska få se dem helt. I några scener är huvudpersonen Suss avklädd och naken i sin utsatthet och hetsätning, men inte ens då får vi se ner i hennes tankar och känslor.

Sammantaget blir boken en bagatell, en produkt av någon som tror sig blivit något mer, och lämnat berömmelsen för en litterär karriär, utan att dock ha skapat något innehåll. Inte ens språket är intressant. Det må vara annorlunda, och består inte bara av dialog, och det kanske är det författaren är mest stolt över, jag vet inte. Men för mig räcker det liksom inte till.

Har precis besökt Emma bibliotekaries fina nya bokblogg, och blivit sugen på ännu mer läsning! De här vill jag låna hem och läsa snarast:

  














 













En del av dem måste dock köpas in till mitt kära bibliotek först, och då måste ju jag börja jobba först... Men det är faktiskt inte så lång tid kvar tills dess, två månader närmare bestämt. Men då minsann, då ska det köpas böcker!

Den här boken fick jag i en pocketbokkedja tidigare i år, och den blev läst i somras. Det var en udda bok, som säkert inte hade hittat hem till mig om jag inte fått den hem i brevlådan. Men jag är glad att jag fick läsa den!

Det är en ung, populär norsk författare som har skrivit boken, (det var även en norska som gav mig den!), och den utspelar sig förstås också i Norge. Jag kan förstå att författaren är en av de mest populära i sitt hemland, och boken är säkert ännu mer givande för den själv växt upp i Norge under tidigt nittiotal. Den är full av tidstypiska skeende, kläder, musik, alkohol, fester och annat livsviktigt när man är ung. Jarle, som huvudpersonen heter, blir dessutom kär. I helt fel person. Jarle, som spelar i band, som är anarkist och politisk, som vill vara annorlunda och lite speciell, med mycket åsikter om "de andra", de som inte har några åsikter, de som lyssnar på populärmusik, borgarbrackorna, han blir kär i just en av "de". Dessutom blir han kär i en kille. Hur gick det till egentligen? Det undrar även Jarle, och han är precis så förvirrad som man är i hans ålder. Stor igenkänningspotential alltså. Eller som en läsare skriver i en recension på Adlibris: "En klockren beskrivning av en tidsperiod, ihopblandat med en otroligt rörande och vacker kärlekshistoria."

Det enda som jag har att invända mot i boken är möjligtvis slutet. Det håller inte riktigt, och känns lite framkrystat. Men förutom det är det en läsvärd och rolig bok, som verkligen kan rekommenderas för sjuttiotalister som var med när det begav sig, eller för dem som själva är eller har varit unga, kära och förvirrade.

Varning: Det här är en gråta massor-bok!

Boken, som är författarens debutroman, handlar om en 16-årig tjej, Tessa, som har leukemi, och har fått reda på att det inte längre går att bota henne från cancern. Hon har levt med sin diagnos sen hon var 12 år, och har nu ställts inför faktum att hon kommer att dö väldigt snart.

Det är en hemsk utgångspunkt i boken, Tessa kommer ju att dö, det vet man redan från början. Likaså vet alla omkring henne att hon kommer att dö, inklusive hon själv. Hennes familj reagerar på lite olika sätt, likaså vänner och omgivning. De flesta tycker det är alltför otäckt, inte minst med tanke på att Tessa själv är väldigt rättfram och närmast provocerande mot sin omgivning.

Boken och personerna känns väldigt verkliga, det är lätt att föreställa sig hur hemskt det måste vara för Tessa, och hur hemskt det måste vara för hennes familj. Hennes pappa som söker överallt efter (fruktlösa) botemedel, hennes mamma som tycker det är alltför otäckt att se och prata om och hellre pratar om vackra minnen, och hennes lillebror som skojar om storasysterns snart döda kropp och annat som känns helt horribelt att barn ska behöva känna till över huvud taget. Visst finns det saker som är tillrättalagda i boken, kanske både förenklade, förskönade och förfulade där det har behövts för att passa den kanske främsta målgruppen: unga läsare. Men det är inget som stör. Det som istället fångar läsaren är huvudpersonen, Tessas absoluta närvaro, rädsla, och medvetenhet om sin situation. Den är helt oförfalskad och förfärlig. Och man gråter massor. Men ler och skrattar emellanåt också åt diverse mindre kloka upptåg som Tessa bestämmer sig för att göra innan hon dör.

Det är hemsk bok, men jag kan ändå rekommendera den!

Ungdomsbok. Svensk manlig författare skriver om afrikansk flicka på 1600-talet(!). En kombo som inte låter så lovande, och jag ångrade först att jag tagit hem boken. Men sen började jag läsa den iaf, och den var helt ok. Inte världens bästa bok, men inte dålig heller.

Det är en lättläst, lite spännande bok, som är intressant eftersom den skildrar det väldigt patriarkala livet i på savannen i Afrika. Eftersom jag inte kan något som helst om livet i Afrika på 1600-talet, kan jag inte alls uttala mig om författaren skildrar en trovärdig bild av samhället där och då eller inte. Men det är kanske inte nödvändigt att veta heller.

Det är en fiktiv berättelse, om en liten flicka i den nedersta hierarkin i samhället. Hon är vacker i onödan, det är vad hennes namn, Asombasine, betyder. Hon lever med sin mor och sin morfar, utan vetskapen om vem hennes far är, eftersom det är ointressant i hennes ställning i den lilla byn. Driven av att ta reda på vem som kan vara hennes far, och varför det alltid måste vara männen som bestämmer allt, ger hon sig iväg på olika äventyr, utan att tänka efter vilka konsekvenserna blir.

Boken är som sagt lättläst, kanske inte överdrivet tänkvärd, men om man aldrig någonsin har funderat i termer av jämställdhet i samhället kanske den kan väcka åtminstone något frö hos en ung läsare, tjej eller kille, även om väldigt unga killar kanske slutar läsa när de fattar att det bara handlar om en tjej...

Ja, äntligen har jag läst den! Den har legat på min att-läsa-lista ett litet tag nu, efter allt jag läst och hört om boken. Och nu, när läslusten åter har infunnit sig (yippie!) och jag behövde nåt att att läsa efter senaste mastodontboken i bokcirkeln (se nedan) så fanns den lägligt till hands.

Första gångerna jag kom i kontakt med boken var med en lärare på skolan som läser otroligt mycket. Vi har inte alltid samma smak, men jag lyssnar ändå noga på hennes (ganska korta) kommentarer av böckerna hon läser, och försöker placera in dem i fack för vidare boktips till andra.

Andra gången jag var i kontakt med boken var när jag tipsade om böcker i radio och en annan kvinna tipsade om just den här boken. Hon gjorde det så bra att både hon själv och jag (och säkert en och annan radiolyssnare) blev helt rörda.

Därefter har flera i min bekantskapskrets läst och rekommenderat den, och den har ju även synts flitigt i bokhandeln. De två sistnämnda brukar inte alltid göra såmatt jag själv vill läsa boken, det kan snarare få motsatt effekt om en bok blir för haussad. Men den här gången plussade jag ihop kommentarerna och kom fram till att det här måste vara en bra bok!

Nu är den alltså äntlgen läst!

Flyga drake utspelar sig i Afghanistan. Före krig och elände. Det är ett vackert Afghanistan som avtecknar sig i boken, landskapet är vackert, människorna är vackra och snälla, vänskapen är vacker och det finns tid för både läsning, drakflygning och lekar. Så småningom blir Afghanistan inte lika vackert längre. Dels växer pojkarna i berättelsen till sig, och upptäcker att allt kanske inte är riktigt så fint och vackert som man först kan tro. Dels börjar landet intas av det som vi i väst idag kännetecknar med landet: krig, bombningar, strider och slutligen talibaner.

Det fina med boken, som var oväntat för mig, var just alla fina skildringar av livet i Afghanistan före allt det otäcka. Det visar ett vanligt liv, lika vanligt och ickemuslimskt som även framträder i Marjane Satrapis självbiografiska serie Persepolis som uspelar sig i Iran (rekommenderas varmt!!!). Det vill säga: dessa länder är inte bara islam och stränga sharia-lagar. Även där finns vanliga människor och vanliga liv. Som inte bryr sig så mycket om bokstavstolkningar men lever nöjda med sin religion ändå, ungefär som vi Sverige (fastän vi är något mer sekulariserade).

Efter ett mellanspel i USA där vi får följa livet för de invandrade afghanerna, och komplikationer och vedermödorna som uppstår när man måste finna sig i att leva i ett vilt främmande land med ett främmande språk och en främmande kultur, återvänder så huvudpersonen till sitt hemland.

Återvändandet är så smärtsamt att det inte går att kommentera i ord, och tårarna väller fram när jag läser. Huvudpersonen har hela sitt vuxna liv levt med ett svek och en ånger, som han aldrig velat erkänna för någon annan än sig själv. När han återvänder undrar man naturligtvis om han ska få förlåtelse och renas från sina synder. Men riktigt så enkelt för oss gör inte författaren. Hans beskrivning av afghaner som ett vemodigt folk till skillnad från amerikanerna med deras happy ends, gör att man inser att livet inte bara är svart och vitt, rätt och fel. Det är ändå ett vackert slut, nästan lika vackert som scenerierna i inledningen. Men det kan naturligtvis aldrig bli lika vackert igen, när en barndomsland är förstört, barndomen är slut och vi för alltid har blivit påminda om den grymhet som bor i världen.

Läs den!

Den såg fin ut i affären. Jag hade hört mycket gott om den. Sett andra bloggerskor läsa den. Tänkte den skulle passa fint i bokcirkeln. Tänkte fel, fel, fel.

Visst, den hade sina fina stunder. Det finns fina porträtt av människorna i den. Det finns en lite långsökt story, men delmoment i den är vackra, visst är de det. Men det blir liksom för mycket. Boken är tjock, ohyggligt tjock. Och kryllar av citat, referenser, sneglingar hit och dit inom både litteratur, teater, amerikansk psykologi, sociologi och statskunskap(!).

Här finns den überintelligente, karismatiske, vagabondsnygga men ack så självupptagna pappan. Den nästintill lika begåvade dottern i den kringflackande faderns spår. Överklassungdomarna med överjordiskt stora egon, snyggare än de snyggaste och lika självsäkra. Den passionerat kärlekskranka tonårskillen som är alla småflickors dröm på college. Den ironiske, intelligente, kylskåpskalla killkompisen, och sist men inte minst den där läraren som alla talar om, som alla ser upp till (och baktalar i äkta avundsjuka), som är så där snygg, cool, och samtidigt vänskaplig, omhändertagande, självuppoffrande och äkta.

Det visar mot slutet av boken att allt inte riktigt är som man har trott. Och redan i början anar man ju att det troligtvis kommer att barka rakt åt helvete. Men det är som att det är alldeles för mycket textsjok där emellan. Man hade kunnat banta boken till en tredjedel eller en fjärdedel, och fortfarande få en riktigt, riktigt bra bok av den. Det hade gjort sig alldeles förträffligt som ungdomsbok på en sisådär 200 sidor. Självklart hade den då blivit tvungen att stympas på sitt språk och alla sina referenser. Som såklart är hela grejen med boken, tycker troligtvis författaren och förlaget, eftersom de låtit den vara så tjock. Men jag tycker inte likadant. Anledningen är att de inte tillför något. De finns liksom bara där som utsmyckning känns det som. Men det blir inte vackert med så mycket utsmyckning, det blir för mycket. Det tar bort det fina underliggande. Enligt mig hade boken tjänat på en radikalredigering, skära bort det mesta. Jag erkänner, det hade inte blivit samma bok då, men den hade blivit väldigt mycket roligare och lättare och läsa. Som det är nu inger det tyvärr ingen njutning att ta sig igenom dessa ofantliga textmassor.

Bokcirkelns betyg:
Två lökar
Två snaror
En bit plommonkaka
Två böcker

Nu ska det läsas skräck. Not my tekopp. Men i min bokcirkel måste alla läsa det som bestäms av den vi ska vara hos nästa gång. Och nu är det alltså skräck som gäller. Jag är jättemesig när det gäller både skräckfilmer och böcker, har väldigt låg tröskel och blir rädd på en gång. Har hittills läst en av novellerna i Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar, och det var nätt och jämnt att jag klarade av den :(

Har inte börjat läsa boken än, så vi får väl se hur det går. Rapport kommer senare.

Update: Boken var riktigt, riktig bra! Även såhär flera veckor efter att jag läst ut den finns den kvar i mig, och den var inte alls så läskig som jag hade trott. Jag trodde att jag inte skulle kunna läsa den, men den var mest bara väldigt spännande, intressant, lättläst, och fascinerande. Inte otäck så att det inte gick att läsa.

Det var flera saker som gjorde den bra. Dels var storyn bra, den hölls samman väl, även om några lite onödiga scener med en massa splatter fanns där, men som sagt så var det inget otäckt. Boken var också oerhört lättläst, det flöt(!) igenom hela boken, och den var filmisk så till den grad att varenda scen var som en tavla, ett konstverk, väldigt bildlig och synlig för läsaren. JAL har verkligen lyckats fånga den där speciella känslan som jag kan tänka mig speglar livet på en ö i skärgården, där boken utspelar sig. Ramberättelsen är också väldigt vardaglig och jordnära, men en inblandning av det övernaturliga, och det gör boken ännu mer läsvärd, lättläst, lätt att till sig, och spännande. Man lever sig väldigt lätt in i boken. 

Betyg: 4 röda overaller.

Måste nog läsa mer av JAL efter den här.

(bilder från johnajvide)

Senaste bokcirkelboken är Paasilinnas Milda makter. Eftersom vi inte haft nån träff än och diskuterat boken, väntar jag med kommentarer om den här. Så mycket kan iaf sägas att den blev utläst redan en dryg vecka före nästa träff, vilket tillhör ovanligheterna. Det berodde ju för sig mest på att jag tog fel på datum, och trodde att vi hade bokcirkelträff redan ikväll, och inte om en vecka...

Update: Nja...

Det här var väl inte riktigt nåt som föll mig på läppen. Antar att det skulle vara roligt och att man skulle skratta och le åt alla putslustigheter. Och tänka: "nämen, var får han alla lustigheter ifrån?!" eller: "den där Paasilinna, han är inte riktig klog, höhö!!" Not. Inte min stil alls. Den gav mig absolut noll och ingenting. Trodde väl inte att det skulle vara nåt för mig heller, har aldrig lockats av hans böcker tidigare, så det stämde iaf. Ofta är det ju annorlunda, att ens förutfattade meningar inte stämmer, och det är ju trevligt. Så inte i detta fallet alltså.

Alltså: läs inte. Om du nu inte råkar vara Paasilinna-fan. Men även då har jag förstått att den här boken inte var hans bästa, utan att det finns andra bättre. Exempelvis hans första (som jag inte minns titeln på). Men vad gör jag nu?! Tipsar om Paasilinna!?! Jaja, det är väl den sanna bibliotekarien i mig som försöker tillgodose allas litteratursmaker :) 

Betyg: en etta, nättochjämnt...